Lasse Övling är psykolog och gestaltterapeut och en nestor inom gestaltutbildning i Sverige. Lasse är också starkt engagerad i samhällsfrågor, inte minst hemma i Västervik, där han arrangerar seminarier i samhällsfrågor, deltar i en teatergrupp och skriver i Västerviks-Tidningen. Gestalt är en grund för dialog, vilket kommer att vara ett tema i en rad Tisdagsseminarier i höst. Vi bad därför Lasse att skriva en text om vad som krävs för att kunna hantera svåra frågor i dialog i ett samhällsklimat som allt mer präglas av polarisering.
Jag har glädjen att skriva krönikor i lokaltidningen. Det är roligt då vänner o bekanta kommenterar texterna. Den senaste krönikan väckte särskilt många reaktioner. Den handlar om medborgarrådet om klimatet som arrangerades under våren av ett forskningsinstitut. Forskare gav föreläsningar till de sextio utvalda deltagarna som valts ut som representation för hela Sveriges befolkning. Under ett par månader arbetade man i mindre grupper fram förslag på klimatfrämjande åtgärder och röstade därefter om alla framlagda idéer. Slutsatserna presenterades för riksdagen och förslagen blev mycket mer långtgående än vad som diskuteras i rikspolitiken.
En utmaning i arbetet var förmodligen densamma som i alla sammanhang i vårt samhälle: att basera samtalen så långt möjligt på fakta och att föra kontaktfulla dialoger utifrån allas olika uppfattningar. Uppenbarligen visade resultatet att kunskapstillförsel och tid till dialog kan ge bra förutsättningar för att samskapa politiska visioner.
Gestalt använder dialogmetoder på många olika sätt och gestaltutbildade personer är ofta bra på att leda grupprocesser. I gestaltpedagogiken använder vi Martin Bubers begrepp Jag-Du och Jag-Det för att synliggöra två polariteter. Båda behövs för att skapa en dialog som ger möjlighet att förstå såväl saker och ting vi pratar om, som att få tillit till personen jag möter. En Jag-Det attityd är inriktad på att förstå problem, uppnå lösningar, ett görande snarare än varande. Attityden behövs för att åstadkomma tydlighet, som både kan separera skillnader och utforska likheter mellan våra uppfattningar. Men att stanna i den polariteten under ett samtal ger dåliga möjlighet till anknytning till den andra, och stärker därför oftast idéen att vi är enbart två separerade individer utan någon koppling till varandra. När vi skapar fler o fler kreativa sätt att enbart separera och skapa distans mellan oss splittras kontakten, inte bara emellan oss individer, utan det sker också en splitt inom våra egna psyken.
En Jag-Du attityd är ett varande som kommer utifrån modet att i stunden släppa drivkraften att åstadkomma förändring eller uppnå något. Det är en attityd hos båda parter att vara närvarande i mötet och se vad som händer mellan oss. Det innebär till exempel att som gestaltterapeut hela tiden släppa förutfattade meningar, invanda mönster att hjälpa eller veta och istället vara öppen för det som sker i stunden. Vi har ju båda våra egna erfarenheter, men det finns också en tredje erfarenhet som kan uppstå i mötet mellan oss och som ingen kunnat förutse.
I vår komplexa tid är förmodligen förmågan att utveckla dialogmöten i olika sammanhang en av de viktigaste kunskaperna vi behöver.
Lasse Övling
Legitimerad psykolog och gestaltterapeut. Utbildningsledare för Praktisk Handledarutbildning på Gestaltakademin.
Är du intresserad av dialog som arbetsmetod och modell för samskapande samtal? Det första av höstens Tisdagsseminarier den 10 september handlar om hur dialog i kommunal omsorgsverksamhet bidrar till ett arbetsklimat där brukarna är nöjdare och medarbetarna känner större engagemang och som faktiskt kan rädda liv. Läs mer här.