Doktorshatten i hamn
Britt ger nytt ljus åt psykosomatiken

Olikheten i människors reaktioner vid ett psykosomatiskt sammanbrott var ett överraskande fynd för nydisputerade gestaltterapeuten och sjukgymnasten Britt Bragée. – Att hopplösheten och uppgivenheten är så djup och ihållande hos en del av dem är ny kunskap som inte beskrivits tidigare och som borde påverka behandlingen.

Sedan Britt Bragée som sjukgymnast för tjugo år sedan börjat arbeta med smärtpatienter blev hon allt mer medveten om att det fanns en psykologisk problematik förbunden med de fysiska smärtorna. För att kunna arbeta med den helare bilden utbildade hon sig till gestaltterapeut.

Med åren riktade hon in sig på utbrändhet eller utmattningssyndrom, som den officiella diagnosen heter i dag, och det blev också hennes ämne för masteruppsatsen på Gestalt Akademin.

Vi som haft Britt som lärare där har hört ivern spraka i rösten när hon lagt ut texten om vetenskapsteoriernas alla hisnande möjligheter. Hennes egen masterhandledare såg också hennes fallenhet för forskning och uppmanade henne att doktorera.

– Det gav mig en chans att fördjupa mig i fenomenologin, en intressant forskningsmetod som också är gestaltterapins grundmetod. (se separat ruta) En annan drivkraft var att jag i mötet med mina patienter som var på väg att bränna ut sig ofta tänkt ”Varför forsätter hon? Varför ger hon inte upp?” Det var som att vara tvungen att läsa deckaren till slutet, jag måste få veta svaret.

Britt ville utforska hur meningsskapandet ser ut hos människor som istället för att hitta mer konstruktiva lösningar på sina svårigheter pressar sig själva till ett psykosomatiskt sammanbrott. Tillsammans med sin man, läkaren Björn, driver hon en privat smärt- och stressmottagning, dit landstinget remitterar patienter, och hennes plan var att använda intervjuer hon gjort med egna patienter före och efter behandlingen. De hade kombinerats med mätningar av hudens temperatur och konduktans, som speglar det autonoma nervsystemets reaktioner under samtalen.

Men de medicinska professorerna i Karolinska Institutets etiska kommitté underkände hennes upplägg som icke vetenskapligt i en utdragen tvåårig hantering. Också på pedagogiska institutionen på Stockholms universitet, dit hon sedan vände sig, mötte hon skepsis: lutar det inte mer åt neurofysiologi om man blandar in kroppsliga mätningar i en fenomenologisk studie?

Utifrån sin övertygelse om biomedicinens otillräcklighet och helhetssynen att kropp och psyke är oupplösligt sammanflätade stod Britt på sig, och uppförsbacken gjorde henne än mer beslutsam att genomföra sitt gränsöverskridande avhandlingsarbete.

– De kroppsliga reaktionerna hänger ihop med upplevelsen, det är ju kroppens justeringar som ger förutsättningarna för den. Genom de kompletterande fysiologiska mätningarna gjorde jag den intressanta upptäckten att kroppen reagerade olika hos personer med liknande mentala upplevelser.
Avhandlingen har fått titeln ”Kroppens mening. Studier i psykosomatiska lösningar”. I den visar Britt att processen fram till det psykosomatiska sammanbrottet börjar tidigt i livet. De här människorna har aldrig fått känna att de duger som de är, de har bara fått uppskattning för att de varit duktiga, snälla och lydiga.

Följden blir ett bottenlöst tomrum som de kämpar hela livet för att fylla med erkännanden från omgivningen. De har inga mentala redskap att värja sig mot orimliga krav utan accepterar uppgiften hur omöjlig den än är. Kroppen reagerar dock på det hotfulla i situationens krav, men eftersom de här människorna är avskurna från sina kroppsliga signaler går det så långt som till sammanbrott.
Britt fann att det gick att dela in sina undersökta patienter i två grupper. Den ena gruppen kunde se möjligheter att lyckas om de bara intensifierade sina ansträngningar, satsade mer arbete och kraft. Det var en inställning som hon förväntat sig, medan omöjligheten hos den andra gruppen, som hon kallar den frusna, förvånade henne.

De personerna tvivlade på sin förmåga att övervinna svårigheterna och klara uppgiften. De underordnar sig och ifrågasätter inte de krav som ställs på dem. De ger uttryck för en hopplöshet och hjälplöshet som försätter dem i ett tillstånd liknande förlamning. Det är en resurshushållning som är kroppens sätt att möta den hotfulla situationen. Även om det tillståndet släppt efter behandlingen och de kunde se nya utvägar så saknar de ändå den avspändhet som den första gruppen uppnådde.
– Den slutsats man kan dra är att de två grupperna behöver olika typer av behandling. För att hjälpa människor i den andra gruppen krävs en mycket längre terapeutisk relation.

Den fredagsförmiddag när Britt, som en av de allra första gestaltterapeuterna, lade fram sin avhandling var de Geersalen på Stockholms universitet fylld till sista bänken. Många var de gestaltkolleger som ville hylla henne för hennes betydelsefulla bidrag till ökat erkännande för gestalt.

– Vi gestaltutbildade är väl rustade för att bedriva fenomenologisk forskning som är den bästa metoden för att undersöka upplevelser, alltså den typ av områden som jag ägnat mig åt, säger Britt, nöjd med att för sin egen del få sätta punkt för en intensiv arbetsperiod. – Det är härligt att vara klar, jag har sett fram emot det i flera år. Nu är först tid för vila innan Britt börjar fundera på hur avhandlingsresultatet ska omsättas i hennes eget klientarbete och spridas vidare till andra behandlare. Fortsatt forskning i någon form kommer det också garanterat att bli i framtiden. Monika Trozell 2009-03-02

Den levda kroppen
Fenomenologins utgångspunkt är att man hittar de viktiga svaren genom att undersöka upplevelsen. Britt Bragée har särskilt inspirerats av den existentialistiske filosofen och fenomenologen Maurice Merleau-Ponty. Han har beskrivit den levda kroppen som en tredje existens bortom det rent fysiologiska och det rent psykologiska. Det är i samspelet mellan den kroppsliga aktiviteten, affekter och emotioner och den mentala förståelsen som vi ger mening åt våra erfarenheter.

Avhandlingen kan beställas i pocketform från Vulkan.
Du kan även läsa abstrakt och innehållsförteckning.